Igår fick jag ett chockande besked. Min mormors man, som på alla tänkbara vis har varit min morfar, gick bort igår. Jag sa ordagrant: Skämtar du? till mamma när hon ringde för att berätta den trista nyheten. Döden har varit nära för många gånger under de senaste åren. Jag har en känsla om att hela min familj raseras och snart är det verkligen bara jag kvar. Obehagligt! På söndag är det exakt ett år sedan min syster gick bort och det känns så trist att ha ännu ett dödsfall i familjen just nu. Denna månaden är jobbig som den är. Dock är jag inte tårdrypande ledsen. Han var gammal, det är naturligt men självklart är det tragiskt på alla sätt och vis. När jag fick reda på beskedet igår gick mina tankar oavkortat till min mamma. Hur ska hon klara detta nu, så tätt inpå Katjas dödsdag? Hur ska hon orka ta hand om mormor när hon själv mår som hon gör? Dock har mina tankar nu gått över till mormor. Hon ska hon klara sig? Ska hon sitta där hemma nu helt själv? Ledsamt! Ikväll ringde hon mig för att fråga hur hon satte på TV:n. Tyvärr kunde jag inte hjälpa henne eftersom hon inte förstod vad jag sa. Ledset sa hon att hon fick vänta på hemtjänsten. Men tänk så hemskt, tänk att inte ens sätta på TV: själv. Tänk att sitta där helt ensam, utan mannen hon levt med i 40 år, och inte ens ha TV som sällskap. det måste vara höjden av ensamhet. Jag rös och ryser vid tanken.
Så ett litet råd till er, utan att överdriva, glöm inte bort de som står er nära. De betyder mer för din vardag än vad du tror!
Höjden av ensamhet februari 23, 2010
Festen lyckad och nu är det sportlov :) februari 19, 2010
Förra lördagen fyllde jag år. Vi behöver inte gå in på hur gammal jag är. Det kan vi ta en annan gång. I alla fall, eftersom jag nu fyllde år och precis tagit min lärarexamen tänkte jag att det skulle vara roligt att ha en kombinerad födelsedags/examensfest. Jag bjöd in mina vänner av det kvinnliga könet. Jag måste säga att kvällen blev lyckad. Jag fick en massa jättefina och gulliga presenter och jag fick skrattat en hel del. Det såg ut som även mina gäster hade en rolig afton. Det räknas väl som en lyckad fest? Efteråt var det några av oss som gick ut. Jag hade riktigt roligt ute. Har inte varit ute och dansat sen i höstas så det kändes lite konstigt i början men efter ett köp i baren kändes det som vanligt, det vill säga att jag kände mig som en oövervinnerlig superhjälte. Tyvärr hade jag inte samma känsla dagen efter när jag vaknade upp. Mådde inte hallon.
Till ett annat ämne…det är SPORTLOV! Jag vet inte om jag redan berättat det, men jag har fått ett jobb som SO-lärare fram till påsklovet. Det är riktigt roligt, och inte minst lärorikt. Lever för jobbet för tillfället. Går och lägger mig tidigt på kvällen för att kunna vara pigg på dagen. Tycker lite synd om familj och vänner eftersom jobbet är det enda jag pratar om men så är det i början. Jag har verkligen gått in för det men det åsido så måste jag säga att jag tycker det är förbannat skönt att det är sportlov. Jag behöver vila upp mig. Tyvärr får jag inte vila så mycket som jag hade velat. Har nämligen hela andra världskriget att läsa på och planera lektioner kring det men det gör inget. Intressant ämne! Jaja, ville bara uppdatera! Ha det bra, är strax tillbaka!
Stackars jag är sjuk :( februari 8, 2010
Jag är sjuk, visst är det synd om mig? Avskyr att vara sjuk. Jag är en riktig man, trots att jag är kvinna, när jag är sjuk. Med andra ord är jag gnällig, har en dödlig sjukdom, trots att det bara är en vanlig förkylning, och är allmänt jobbig för min omgivning. Kommer ni ihåg reklamen då en man sitter med huvudet i en kastrull med en handduk över huvudet och pratar om att kvinnor talar om att föda barn och att det inte är i närheten av att ha en förkylning. Om minnet inte sviker mig så är reklamen för enchinagard. Det är jag! Jag anser att jag ska stå i universums centrum och bli omhändertagen på ett närmare kungligt vis. Det är bra att jag medger mina svagheter eller hur? Jag vet att jag är gnällig och jobbig men jag kan inte låta bli. Det är riktigt trist att ligga på soffan och inte kunna ta för sig någonting, trots att rastlösheten sprider sig i kroppen. När jag väl tar för mig något påminner min influensa om att det finns en anledning till varför soffan kändes så rätt.
Det värsta med att vara sjuk (när jag väl insett att jag inte är döende) är att inte kunna gå till jobb. Kanske inte alltid för att jag saknar det så fruktansvärt, utan för att jag försätter mina kollegor i knipa. Det känns så fel att bara sitta hemma. Men jag har i alla fall fått lite gjort idag. Rättade sjuornas geografiprov och jag måste säga att jag är stolt över mina små elever. De skötte sig riktigt bra 
.
Nu ska jag lägga mig och läsa klart Breaking Dawn…för denna gång!
Min kropp är en istapp februari 2, 2010
Idag när jag kom till jobb (en skola jag för tillfället jobbar på) så var det som vanligt isande kallt i arbetsrummet. Jag var dock nöjd över hur mitt schema såg ut för dagen, första lektionen med sexorna, vilket betydde värme. Deras klassrum är alltid varmt och gosigt. Jag behöver aldrig ta med en extra sjal. Perfekt början på dagen! Trodde jag…när jag entrade klassrummet stod nära 20 elever med jackorna på och såg ut som förskrämda pingviner. Kylan slog emot mig när jag gick in i rummet. Snabbt fick jag reda på att det var något fel på pannan. Förfrusen tog jag mig an lektionen. Resten av dagen gick i samma tecken. Det kändes som om man befann sig i en igloo. Jag till och med hade jackan på mig under en av mina lektioner. Tack vare värmeelement blev temperaturen behagligare under dagen men kylan hade redan brutit sig in i min kropp och stulit alla mina värmeresurser. Nu är jag hemma, har tagit en lång, stekhet dusch men min kropp är fortfarande kall och stel som en istapp. Klädvalet inför morgondagen är lätt…VARMT OCH PRAKTISKT! Allt annat är uteslutet. Nu gäller inga moderegler längre. I alla fall inte de kommande dagarna…
