Jag är sjuk, visst är det synd om mig? Avskyr att vara sjuk. Jag är en riktig man, trots att jag är kvinna, när jag är sjuk. Med andra ord är jag gnällig, har en dödlig sjukdom, trots att det bara är en vanlig förkylning, och är allmänt jobbig för min omgivning. Kommer ni ihåg reklamen då en man sitter med huvudet i en kastrull med en handduk över huvudet och pratar om att kvinnor talar om att föda barn och att det inte är i närheten av att ha en förkylning. Om minnet inte sviker mig så är reklamen för enchinagard. Det är jag! Jag anser att jag ska stå i universums centrum och bli omhändertagen på ett närmare kungligt vis. Det är bra att jag medger mina svagheter eller hur? Jag vet att jag är gnällig och jobbig men jag kan inte låta bli. Det är riktigt trist att ligga på soffan och inte kunna ta för sig någonting, trots att rastlösheten sprider sig i kroppen. När jag väl tar för mig något påminner min influensa om att det finns en anledning till varför soffan kändes så rätt.
Det värsta med att vara sjuk (när jag väl insett att jag inte är döende) är att inte kunna gå till jobb. Kanske inte alltid för att jag saknar det så fruktansvärt, utan för att jag försätter mina kollegor i knipa. Det känns så fel att bara sitta hemma. Men jag har i alla fall fått lite gjort idag. Rättade sjuornas geografiprov och jag måste säga att jag är stolt över mina små elever. De skötte sig riktigt bra 
.
Nu ska jag lägga mig och läsa klart Breaking Dawn…för denna gång!
