Igår fick jag ett chockande besked. Min mormors man, som på alla tänkbara vis har varit min morfar, gick bort igår. Jag sa ordagrant: Skämtar du? till mamma när hon ringde för att berätta den trista nyheten. Döden har varit nära för många gånger under de senaste åren. Jag har en känsla om att hela min familj raseras och snart är det verkligen bara jag kvar. Obehagligt! På söndag är det exakt ett år sedan min syster gick bort och det känns så trist att ha ännu ett dödsfall i familjen just nu. Denna månaden är jobbig som den är. Dock är jag inte tårdrypande ledsen. Han var gammal, det är naturligt men självklart är det tragiskt på alla sätt och vis. När jag fick reda på beskedet igår gick mina tankar oavkortat till min mamma. Hur ska hon klara detta nu, så tätt inpå Katjas dödsdag? Hur ska hon orka ta hand om mormor när hon själv mår som hon gör? Dock har mina tankar nu gått över till mormor. Hon ska hon klara sig? Ska hon sitta där hemma nu helt själv? Ledsamt! Ikväll ringde hon mig för att fråga hur hon satte på TV:n. Tyvärr kunde jag inte hjälpa henne eftersom hon inte förstod vad jag sa. Ledset sa hon att hon fick vänta på hemtjänsten. Men tänk så hemskt, tänk att inte ens sätta på TV: själv. Tänk att sitta där helt ensam, utan mannen hon levt med i 40 år, och inte ens ha TV som sällskap. det måste vara höjden av ensamhet. Jag rös och ryser vid tanken.
Så ett litet råd till er, utan att överdriva, glöm inte bort de som står er nära. De betyder mer för din vardag än vad du tror!
Usch så jobbigt. Tänker på er allihopa!
JÄTTEKRAM Anna